Ibland är huvudet för litet för alla stora tankar som dyker upp. Tror det är därför jag går runt med konstant huvudvärk just nu. Vill bara borra ett hål och släppa ut allt. Hur kan saker som hänt för nästen en livstid sen fortfarande krossa en totalt? Hur kan en liten kommentar och världen sämsta skämt få det sår man tejpat ihop så gott man bara kan att rivas upp på en sekund? Hur lång tid ska det ta innan det är över? 7 år, 10 år, 15, 20, aldrig? Hur tar man itu med något man inte vill ta itu med? Jag hatar det här. Fullkomligt hatar det. Hatar att gå runt och va nere och bara greppa efter all liten lycka man kan få. Känner mig tragisk och det är den värsta känslan jag vet. Vill bara sluta låtsas. Hur länge kan man fejka allt innan man helt tappar bort sig själv?

Just nu är jag ute på djupt vatten. Stora ord för en liten flicka. Bloggen är ju till för skoj, mode och lattjo. Inte sånna här mörka saker som jag inte alls borde skriva om. Men på nått sätt känns det skönt att få skriva av sig. Eftersom jag egentligen inte vill prata om de är det skönt att kunna avreagera sig här. Vet inte vart jag vill komma eller vad jag egentligen menar. Men nu är det i alla fall sagt.